2 In Personlig utveckling/ Resor

4 människomöten som lärde mig lite om livet

Mina vistelser i olika delar av världen har tagit mig genom många inre resor kring egna perspektiv och värderingar. Jag återkommer till vissa — för mig extra vägledande — människomöten nu när jag själv är förälder och ska försöka ge mitt bidrag till utvecklingen av en annan människas syn på sig själv och världen hon vistas i.

Jag tänkte att jag skulle bli personlig och berätta om några olika upplevelser som har lärt mig lite om livet. Om du som läser detta kan relatera till något av det och/eller om du vill berätta om något av dina människomöten, så lämna gärna en kommentar.

 

1. Tennis i Amerikanska Södern

Jag gick ett år på high school i den amerikanska södern. I en småstad i delstaten Arkansas. Jag fick uppleva alla de amerikanska high school-fenomen som jag under åren innan hade tagit del av via filmer och TV-serier. Prom, amerikansk dejting, amerikansk fotboll, baseboll, olika sub-kulturer på skolan (jocks, cheerleaders, ropers, skaters etc etc), rivalitet med grannskolan, marijuana-rökande på parkeringen (inte jag dock), slagsmål på skolan (inte sällan mellan två tjejer), uppgörelser med baseball-trän, pick-up trucks, skallerormar, donuts till frukost och mycket annat som hör till småstadsamerika i södern.

Rasrelationer var också en dimension jag fick inblick i. Jag besökte många olika delar av södern, varav vissa områden som till en majoritet var svarta. Medan det i nordvästra Arkansas där jag bodde var främst vit befolkning (sedan dess har även den regionen blivit mer mångkulturell framförallt med en stor inflyttning av hispanics).

Det är svårt för en svensk att riktigt förstå alla de lager som finns kring rasrelationer i USA. Jag kommer ihåg att jag och min amerikanska värdpappa var i New Orleans och hängde vid Bourbon Street. Det visade sig att det just den helgen var en stor match i amerikansk fotboll mellan två svarta universitet. På Bourbon Street var jag och pappan så gott som de enda vita på plats, vilket vi inte tänkte så mycket på till en början. Men afro-amerikaner började komma fram till oss och sade att vi var modiga som var där just då; till hälften skämtsamt och hälften allvar. Stämningen var mycket god och vi råkade inte ut för några problem så som vissa omtänksamma förbipasserande hade befarat.

Om någon tycker att det låter fånigt att ens prata i dessa termer så kan jag som bakgrund nämna att min värdpappa bara några år innan vistelsen i New Orleans upplevt hur hans mamma hade blivit skjuten genom rutan när hon körde bil i innerstan i St Louis. Skytten var en svart man som hade skrikit att han hatade vita i samband med att han utan förvarning sköt. Kulan gick rakt igenom höften och mamman klarade sig.

Rasrelationer är fortsatt ett mycket stort problem i USA och jag kan bara hoppas att samhället kommer att utvecklas till det bättre. Jag kan önska att fler hade en liknande attityd som rapparen Lil Wayne. TV-reportrar ville få honom att ge sitt stöd för Black Lives Matter, men han vägrade och menade på att han inte har något problem med vita och att han ogillar snacket om svarta och vita. Att det handlar om goda individer oavsett ras och att det är det som är det relevanta. Lil Wayne fick sitt liv räddat som 12-åring tack vare en vit polis som hjälpte honom i samband med att han hade råkat skjuta sig själv i hemmet.

Jag spelade i skolans tennislag vilket innebar att vi regelbundet åkte med en klassisk gul skolbuss till bortamatcher. En sådan bortamatch tog oss till en liten ort där huvudkontoret för en av Ku Klux Klan:s grenar ligger. Vi pratade en del om det på resan dit och väl där tisslade vi och tasslade vi en hel del om det.

Men jag kommer ihåg att det skavde för mig. Vi spelade mot unga personer från det lokala high school:et och även om orten blivit ganska stigmatiserad på grund av förekomsten av KKK där så kändes det inte rätt att våra motståndare per automatik också skulle stigmatiseras. Vi visste ingenting om dem och en stor del av lokalbefolkningen var inte medlemmar av KKK. Man skulle kunna hävda att personer som ogillar tanken om att döma människor efter rastillhörighet skulle flytta därifrån, men det finns ju människor där som kanske har bott i trakten i generationer och som inte ska behöva dömas på grund av var de bor. Jag tystnade och valde att inte fortsätta med mobbningen — jag nöjde mig med att utklassa mina motståndare på tennisplanen. 🙂

>> Jag vill lära min dotter att absolut bedöma människor utifrån deras handlingar, såväl mot henne själv som gentemot andra människor, men att inte ta till guilt by association. Det är ovärdigt att en människa ska behöva bära skuld för associationer som den individen inte aktivt valt att vara en del av. 

 

2. En hink musslor i Florianópolis

Jag bodde en tid i den underbara, brasilianska kuststaden Florianópolis. Jag hyrde en lägenhet på en ö som präglades av en livsbejakande rytm — strandliv, purfärska skaldjur och långa varma kvällar med smekande havsbris och kall öl.

Lugnet blandades också med vissa nedslag i trauman i lokalinvånarnas vardag.

En eftermiddag sitter jag vid ett enkelt vitt plastbord med en stor hink fylld av nyfångade musslor. En sådan där enkel måltid som vida slår alla Moules Frites-rätter jag tidigare hade ätit hemma i Stockholm. Jag delar hinken med en brasiliansk vän. Utan någon längre startsträcka kommer vi in på svåra ämnen. Mycket svåra ämnen. Hon berättar om två trauman som hon går och bär på trots deras ofantliga tyngd.

Hon hade besökt en Guns n’ Roses-konsert i Sao Paulo och blivit indragen av en främling i en tom container — och därefter blivit brutalt våldtagen. Förstummad sitter jag och tar in hennes otäcka berättelse som satt djupa spår. Men det var egentligen något annat som hon har för avsikt att berätta.

Hennes pappa hade nyligen fått beskedet att han har AIDS. Efter en del mystiska symtom såsom att han hade börjat svimma så fick han det tunga beskedet. Han hade ingen aning om hur och när han smittades och under hur lång tid han hade levt med HIV.

Det faktum att min vän bearbetade dessa två trauman gjorde att jag förundrades över hur hon kunde hålla humöret uppe, hålla igång sin karriär samt underhålla en till synes sund relation.

Jag säger hejdå till min vän och promenerar förstummad längsmed stranden. På väg tillbaka till bilen ser jag några kolibris som mumsar på färggranna blommor. Kolibris symboliserade tidigare den brasilianska lättjan när jag tittade på dem från min balkong, men nu var de en nödvändighet för att skapa balans i tillvaron.

>> Jag vill lära min dotter att visa vördnad inför livet och att aldrig känna sig ensam om att arbeta sig igenom motgångar — om fler människor kunde få ett annat perspektiv på livets bergochdalbana så skulle förhoppningsvis färre unga människor välja att släcka sina liv i förtid. 

 

3. Naket i Primrose Hill

En solig lördagsförmiddag strosade jag runt i Primrose Hill, ett av mina favoritområden i London. En stor reklamfilmsproduktion pågick längsmed huvudgatan. Jag hamnade i samtal med en rödhårig, härligt eccentrisk kvinna.

Från noll till hundra började hon att på ett ganska naket öppet sätt berätta om sig själv och sitt liv. Det visade sig att hon var med i den kultförklarade musikalfilmen The Rocky Horror Picture Show från 1975. Patricia Quinn, som kvinnan hette, spelade rollen som Magenta.

Orden flödade och hon berättade bland annat om sin romans med Meat Loaf i samband med filminspelningen. Sedan pratade hon vidare om livet som skådespelerska. Jag tänkte att jag stod framför en ensam, bekräftelsesökande människa men kunde också relatera till att det ibland kan vara härligt att prata av sig med någon utanför bekantskapskretsen.

Som jag och Sid, den indiska innehavaren av en liten kiosk vid min arbetsplats i Camden. Under bister uppsyn av Sid:s fru som oftast satt bara några meter ifrån oss, pratade vi om livet och kvinnorna. Om hans liv som singel i Namibia.

Nåväl, det var otroligt härligt höra Patricia prata om teater- och filmvärlden som jag är så intresserad av.

Hon skulle sedan gå vidare till några vänner som bodde runt hörnet. Eftersom jag var ‘a very nice, young man’, så föreslog hon att gå hem till den då ännu inte megakända skådisen Rachel Weisz. Patricia frågade om jag var singel och hon tyckte att det lät som en god idé att introducera oss för varandra. Jag vet inte varför, men jag hör mig själv artigt avböja inviten till matchmaking, säger adjö och promenerar vidare ner mot Regent’s Park. Ett riktigt härligt random möte, men nog borde jag ha fortsatt att hänga lite mer med Patricia och hennes skådisvänner i Primrose Hill. 🙂

>> Jag vill lära min dotter att vara bekväm med att vara öppen inför nya spännande människomöten och att omfamna eccentriker som gör samhället mer färgsprakande. Men att hon ska förstå skillnaden mellan att vara öppen och naket öppen inför främlingar. Vissa saker kräver trots allt att det har uppbyggts en viss tillit först.

 

4. Seglats på Hudson River

Jag och en vän var ute på en underbar segeltur längsmed Manhattan. I det större sällskapet lärde jag känna en person som jag pratade med i flera timmar. Vi bytte kontaktinformation eftersom jag skulle maila henne några bilder från seglingen. Av nyfikenhet gjorde jag senare en Googling och upptäckte att personen varit utsedd till Playboy Playmate of the Year tillika listats som en av världens vackraste kvinnor, att hon haft roller i några Hollywood-filmer, att hon mirakulöst efter hårt arbete hade lyckats ta sig tillbaka efter en svår bilolycka och hur hon numera är en framgångsrik entreprenör och investerare inom bland annat hållbar energi. Inget av detta nämndes.

Att som människa inte känna ett behov av att framhäva sig själv utan att istället återhållsamt bära på många intressanta lager av erfarenheter är utifrån vad jag har varit med om något ovanligt och vackert. I mitt arbete som varumärkesstrateg lärde jag mig att aldrig underskatta den mest tystlåtna personen i rummet. Inte sällan har det att göra med att den återhållsamma och ödmjuka personen utgår från kraften av god självkänsla och mångfasetterad erfarenhet.

>> Jag vill lära min dotter ödmjukhetens skönhet sprunget ur den goda självkänslans fundament

Om du som orkade läsa ända till slutet tyckte att det var givande, lämna gärna en kommentar så vet jag om det är uppskattat att skriva om fler människomöten. 🙂

 

”The

You Might Also Like

  • Suzana
    May 18, 2017 at 6:40 pm

    Väldigt intressant läsning. Otroligt vad mycket vi kan lära oss i möten med andra människor om vi bara har ett öppet sinne och viljan att utvecklas. Det här är något jag också skulle vilka lära min dotter. Tack!

    • Magnus Kähler
      May 18, 2017 at 8:42 pm

      Hej Suzana! Kul att du gillade inlägget. Ja, det är fantastiskt vad mycket vi kan lära av varandra. 🙂